Är det synd om oss föräldrar?

I förra veckan hade vi besök av en liten tjej på 9 år. Hon brukar titta förbi då och då och Matilda äääälskar henne. Jag skulle tro att hon är storasystern min Tilda aldrig kommer att få. ;0)

När vi tillsammans knatade hem efter hämtning på förskolan med alla barn och två hundar i släptåg tittade E på mig och sa - Är det inte jobbigt för dig med så många barn, två hundar, kanin och höns? Att du oooorkar!

Ja, vad ska man svara! Först blev jag rätt ställd men så berättade jag hur jag känner... Jag tycker om när jag har många människor omkring mig och jag älskar när det är lite stimmigt och stojigt. Det allra bästa är att det aldrig är tråkigt.

E verkade nöjd med svaret för hon frågade inget mer, men jag började fundera. Vad är det för bild vi ger våra barn av hur det är att vara förälder? Är det synd om föräldrar som inte har tid med sig själva utan måste göra så mycket för sina barn? Är barn mest till besvär? Jag har svårt att tro att en liten tjej själv har tänkt på hur otroligt jobbigt det måste vara för stackars mig som har så många barn så svaret jag gav blev riktat till någon annan än henne själv...

Ibland har man dagar som är jobbigare än andra men jag ska börja se det vackra i dagarna jag får tillsammans med mina barn. Jag är ingen ängel som aldrig beklagar mig över hur tungt det kan vara, men jag ska sluta beklaga mig i mina barns närhet. Min högsta önskan är att de känner sig värdefulla och speciella och den önskan rimmar illa med att de är "till besvär" för sin mor...

Mina barn är ingen börda, de är det mest värdefulla jag har!

Anna