Idag har jag och barnen haft en heeelt fantastisk dag! Det är så skönt att slippa deras oroliga frågor om de måste gå till dagis vardag som helg. Vi njuter av livet, jag och mina små! Idag tog vi en lååhåååång promenad till Matildas skola för att hämta hem henne. Killarna knatade på, pratade om ditten och datten och gnällde inte en enda gång. Tidigare har de skrikit, gråtit och velat bli burna så fort vi skulle gå någon stans, men idag hade vi tid på oss och tog det i deras takt. Utan stress är livet med småbarn helt fantastiskt! Jag är ju inte en hemmafru i vanlig mening... Jag är föräldraledig och sköter under tiden ett eget företag med allt vad det innebär. Jag arbetar helger och måndagar och min man arbetar resten av veckan.
Jag vet inte varför jag aldrig lyckas få fram precis vad det är jag menar när det kommer till mina inlägg om förskolan. Jag tappar liksom bort mig i mina egna resonemang. Kanske är det därför att jag själv tycker att det är ett så svårt ämne. Man vill ju bara det som är bäst för ens barn!
Jag tycker att förskola är bra för barn, i lagom doser förutsatt att förskolan har en utvecklad pedagogik, små barngrupper, ute-vistelse varje dag och engagerad personal. Vi ska ställa våra i kö till en annan förskola eftersom jag känner mig lite orolig för att de inte ska få nog mycket vänner senare när de ska börja skolan. Behöver jag bära runt på den oron? Om jag gjorde det som känns bäst för mig så skulle jag ha mina barn hemma tills de började förskoleklass, men jag vill göra det som är bäst för mina barn!
För mig är det obegripligt hur man kan säga att det är såååå jobbigt med att ha barnen hemma och beklaga sig över att barnen "måste" vara hemma under sommarlov osv. När jag hör sådant blir jag förbannad! Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem? Jag satte inte barn till världen därför att någon annan skulle ta hand om dem... Hos mig ligger såklart mycket utav det här i att min pappa lämnade mig och mina syskon med en kvinna som han visste inte var frisk. Man gör allt för sina barn, därmed basta! Inga barn ska behöva känna att de är så jobbiga att mamma och pappa inte vill ha mig hemma. Vilken självkänsla ger man de barnen? Är det konstigt att de blir besvärliga att tas med?
Alla ni som gör ert bästa för att få tid tillsammans med era barn, det är inte er jag riktar mig till! Era barn vet att de är älskade och att de betyder allt för er med eller utan dagis.
Det är alla de andra barnen jag tänker på.
Jag har hört föräldrar säga att de tycker barnen är jobbiga och att de längtar tills helgen är slut så de får lite lugn och ro!? När jag hör sådant undrar jag i mitt stilla sinne hur de egentligen tänker.
Att inte på stört åka och hämta sitt barn från dagis när man för en gångs skull får möjlighet att sluta lite tidigare från sitt jobb, utan i stället "passa på" att träna, handla osv gör mig arg. Eftersom jag alltid har hämtat mina små så tidigt från dagis har jag om och om igen hört små barn med sorgsna ögon med nallen i famnen fråga fröken... - När får jag gå hem? När fröken sedan svarar... inte förrän kl 17, 18 eller vad det nu kan vara så ser man hur besvikna de blir. Det gör ont i mitt hjärta men kanske är det den lämnade flickans hjärta som skaver... vad vet jag!
Man formas av sina erfarenheter, och för mig är det här sanningen... Jag skiter i att man ska vara så politiskt korrekt, "alla gör så gott de kan" och allt annat man får höra heeela tiden. NEJ! alla gör inte så gott de kan! Många bryr sig mer om sig själva än om sina barn! Visst är det viktigt att själv må bra men jag kan (ska) aldrig gå före mina barns väl och ve. Är man inte beredd att göra den uppoffringen så ska man inte skaffa barn!
Så nu fick jag det sagt också... ;)
Anna
