Mitt hem - Min borg

Det är smått fantastiskt hur otroligt viktigt ett hem kan vara....

Huset har jag varit med och byggt från det att de första träden fälldes i skogsbrynet. Jag- höggravid med barn nummer tre tog hand om all markservice och de två äldre barnen (de var ju bara 2,5 och 1 år gamla) medan min x-man byggde huset. Helt galet när jag tänker på det nu! Hur orkade vi? Med min jättemage stod jag på knä och la klinkers i hall och kök! Hur tossigt är inte det? 

Gården blev ett hem redan när jag var 22 år gammal och vi köpte det lilla torpet. I 6-7 år bodde vi i det pyttelilla torpet på 30kvm med sovloft. Jag skulle gärna bo där igen. Kan verkligen sakna livet i torpet. Det enkla livet där det största bekymret är att få fyr i spisen på morgonen, att inte vattnet ska frysa och hur många filtar man egentligen kan ha i en säng och ändå sova gott. 

Växthuset ruvar på sommardrömmar. I ett års tid fick jag nypa mig i armen varje morgon när jag såg det för jag kunde inte tro att jag kunde ha något så vackert i min trädgård. Jag är fortfarande lika lycklig varje gång jag ser det... kanske ännu lite lyckligare nu eftersom jag inte tar saker för givet längre. 

Vår lilla gård... med växthus, boningshus, gäststuga, hönshus, tvättstuga och lekstuga. 

En idyll i utkanten av en liten by där barnen har sina vänner. Kan man önska sig mer? Jag kan inte det i alla fall. :)