Jag förstår inte!

Hur kunde jag glömma?

Jag förstår inte hur jag någonsin kunde glömma den glädjen ni ger mig när jag bloggar! Jag får glada tillrop, mejl och små hintar om att det faktiskt finns personer som läser min blogg och... håll i er nu... uppskattar den! Jag blir så glad! :D

Jag har äntligen kommit till en plats i mitt liv där jag känner att jag hör hemma. Jag bor på rätt ställe (bland grannar som är lika tokiga som jag själv så jag känner mig faktiskt normal för första gången ever!), jag jobbar med något som inte gör att det känns som om jag har blyvikter runt benen när jag kliver upp på morgonen och jag har möjlighet att prioritera tid med mina barn. Vad mer kan man önska av ett litet liv?

Den här veckan ska vi ta tag i förodlingarna, jag och ungarna... Aldrig förr har jag varit så sent ute med frösådderna, men kanske är det något positivt. ;) Förra våren var ju allt annat än tidig så något lärde jag mig i alla fall och det var att skynda långsamt. 

När jag frågade mina små vad de ville odla i år blev jag något förvånad över svaret... Edamamebönor, kronärtskockor, zuccini och melon... bland mycket annat. Tja, när man börjar böja i tid blir det krokigt, bara att tacka och ta emot! ;)

Anna