Idag har jag och barnen haft en heeelt fantastisk dag! Det är så skönt att slippa deras oroliga frågor om de måste gå till dagis vardag som helg. Vi njuter av livet, jag och mina små! Idag tog vi en lååhåååång promenad till Matildas skola för att hämta hem henne. Killarna knatade på, pratade om ditten och datten och gnällde inte en enda gång. Tidigare har de skrikit, gråtit och velat bli burna så fort vi skulle gå någon stans, men idag hade vi tid på oss och tog det i deras takt. Utan stress är livet med småbarn helt fantastiskt! Jag är ju inte en hemmafru i vanlig mening... Jag är föräldraledig och sköter under tiden ett eget företag med allt vad det innebär. Jag arbetar helger och måndagar och min man arbetar resten av veckan.
Jag vet inte varför jag aldrig lyckas få fram precis vad det är jag menar när det kommer till mina inlägg om förskolan. Jag tappar liksom bort mig i mina egna resonemang. Kanske är det därför att jag själv tycker att det är ett så svårt ämne. Man vill ju bara det som är bäst för ens barn!
Jag tycker att förskola är bra för barn, i lagom doser förutsatt att förskolan har en utvecklad pedagogik, små barngrupper, ute-vistelse varje dag och engagerad personal. Vi ska ställa våra i kö till en annan förskola eftersom jag känner mig lite orolig för att de inte ska få nog mycket vänner senare när de ska börja skolan. Behöver jag bära runt på den oron? Om jag gjorde det som känns bäst för mig så skulle jag ha mina barn hemma tills de började förskoleklass, men jag vill göra det som är bäst för mina barn!
För mig är det obegripligt hur man kan säga att det är såååå jobbigt med att ha barnen hemma och beklaga sig över att barnen "måste" vara hemma under sommarlov osv. När jag hör sådant blir jag förbannad! Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem? Jag satte inte barn till världen därför att någon annan skulle ta hand om dem... Hos mig ligger såklart mycket utav det här i att min pappa lämnade mig och mina syskon med en kvinna som han visste inte var frisk. Man gör allt för sina barn, därmed basta! Inga barn ska behöva känna att de är så jobbiga att mamma och pappa inte vill ha mig hemma. Vilken självkänsla ger man de barnen? Är det konstigt att de blir besvärliga att tas med?
Alla ni som gör ert bästa för att få tid tillsammans med era barn, det är inte er jag riktar mig till! Era barn vet att de är älskade och att de betyder allt för er med eller utan dagis.
Det är alla de andra barnen jag tänker på.
Jag har hört föräldrar säga att de tycker barnen är jobbiga och att de längtar tills helgen är slut så de får lite lugn och ro!? När jag hör sådant undrar jag i mitt stilla sinne hur de egentligen tänker.
Att inte på stört åka och hämta sitt barn från dagis när man för en gångs skull får möjlighet att sluta lite tidigare från sitt jobb, utan i stället "passa på" att träna, handla osv gör mig arg. Eftersom jag alltid har hämtat mina små så tidigt från dagis har jag om och om igen hört små barn med sorgsna ögon med nallen i famnen fråga fröken... - När får jag gå hem? När fröken sedan svarar... inte förrän kl 17, 18 eller vad det nu kan vara så ser man hur besvikna de blir. Det gör ont i mitt hjärta men kanske är det den lämnade flickans hjärta som skaver... vad vet jag!
Man formas av sina erfarenheter, och för mig är det här sanningen... Jag skiter i att man ska vara så politiskt korrekt, "alla gör så gott de kan" och allt annat man får höra heeela tiden. NEJ! alla gör inte så gott de kan! Många bryr sig mer om sig själva än om sina barn! Visst är det viktigt att själv må bra men jag kan (ska) aldrig gå före mina barns väl och ve. Är man inte beredd att göra den uppoffringen så ska man inte skaffa barn!
Så nu fick jag det sagt också... ;)
Anna
:-D Men du har helt rätt! Tyvärr skaffar en del människor barn bara för att man ska göra det, det ingår i hur det ska vara. Alldeles för få funderar på vad det egentligen faktiskt innebär. Jag går igång på när människor säger att det är viktigare med kvalitetstid än kvantitet. För barn är kvantitet kvalitet!
SvaraRaderaHa det bäst!
Kram Hélena
Oh vad jag håller med dig..barnen går inte i repris..jag var själv en sådan mamma som prioriterade tiden med min son och det är jag enormt glad över.Bättre start i livet kan man väl inte ge sina barn om man har den möjligheten...
SvaraRadera/ Monica
Håller med dig till fullo. Jag vill njuta av varje sekund jag har med vår son. Jag valde att skaffa barn sent pga av min egna brokiga uppväxt och att J föddes är den största gåvan av dem alla, att det finns människor som väljer att prioritera andra saker före sina barn är en gåta för mig.
SvaraRaderaAnna... en stor kram för alla de starka inlägg som du skriver.
Önskar dig det bästa!
Kram Pella
Jag älskar när du skriver om barn. Mitt ämne och åå vad jag älskar barn och förskola.
SvaraRaderaIntressant diskussion idag på radion man ifrågasätter vilka som skall få ha djur men barn kan alla skaffa sig. En mamma hade låtit sin treåring röka och dricka vin blev anmäld eftersom en vän filmade allt med sin mobil. Verkligen tragiskt. Sedan tycker jag att om barnen står med nalle i handen och frågar när de skall få gå hem, då borde fröken ta sig en funderare på vilken fröken hon är. Naturligtvis kan barn fråga helt apropå men inte på ett sorgset sätt.
Alla älskar ju sina barn men kanske visste inte alla vad de gav sig in på, jag har mött så många fina familjer under mina 25 år i barnomsorgen och det är så många parametrar som spelar in i hur man tar hand om sina barn. Alla människor är inte starka och har bra självkänsla, självförtroende har många men det hjälper ju föga när det kommer till barn uppfostran.
Synd att jag inte har tid att läsa alla kommentarer du får.
Ha det bra ./
Berit
Jag älskar ditt resonemang från början till slut. Och håller med om alltihopa.
SvaraRaderaOch jag måste få säga att här där vi bor har barnen runt omkring varit hemma på bondgårdarna, det har aldrig varit tal om dagis (och alla dom andra instanserna, jag kan inte dom rätta termerna) eller annat. Bokbussen har kommit en gång i veckan. Och dom här barnen har då verkligen inte varit svåranpassliga bland andra när de vuxit upp - absolut precis motsatsen. Nu är dessa bara en liten plupp av alla barn som finns, men jag kan inte se något negativt överhuvudtaget i att barn får vara hemma. Och vara barn!
För mig har du i alla fall fått fram budskapet för länge sedan och jag förordar det helt och hållet.
Från det ena till det andra, miljoners tack för brevet jag fick idag, gissa om jag blev glad! Nu ska här snart sorteras fram och i ordning och det skall bli jättekul!
Stort tack! Nattkramar
Härligt med någon som säger vad hon tycker och tänker och står för det! Gillar dig!!!
SvaraRaderaMin tanke blir att man kanske vill ge sina barn det man själv saknade. Den som inte direkt haft några problem tänker inte på samma sätt. Alla har olika bakgrund, men jag tror den påverkar oss väldigt mycket.
När jag ville göra nåt med min mamma fick jag höra, "kan du inte vara med dina kompisar". Och det var ändå när jag var tonåring. Själv blir jag överlycklig när min 13-åriga son vill umgås:)
Stor kram till dig, Anna!
Helt rätt!
SvaraRaderaTror inte du behöver vara rädd för att dina barn inte får några vänner i skolan om de stannar hemma. De blir tryggare och starkare och får därmed lättare vänner, tror jag. Dessutom vänner kommer och går, man kan ju aldrig veta när barnets bästa vän flyttar tex. Men klart det kan vara bra med lite sällskap oxå, hur som helst, du vet bäst, så länge du tänker på barnens bästa, och det gör du ju.
Men det gör inte alls alla, det har du helt rätt i.
Har du tänkt på att narssistiska mänskor hejas på nuförtiden? "Bra för dej, för fram dej själv, armbåga dej fram, ta för dej!"
Skrämmande.
Har levt med och vid sidan av en sån jagmänska hela mitt liv. Men det stärker...
Kram Mikaela från Finland
Så sant så sant!
SvaraRaderaBarn kommer ju inte som en "överraskning" i århundradet vi lever i! Det finns alltid ett val. Man kan välja att ha barn och man kän välja att inte ha barn.
Väljer man barn...ja då har man valt barn.
Så enkelt borde det vara, men en del ser faktiskt barnen som ett "nödvändigt ont" och behandlar dem därefter.
Tror också att det finns de som skaffar barn för att "så ska det vara" ett tryck från vänner bekanta och hela samhället. Det anses onaturligt att inte ha barn. Barnen blir som en "sak" som ska ingå i "livsidyllen".
Tragiskt.
//Boije
Hej!
SvaraRaderaJag håller också med dig i vad du har på hjärtat!
Jag har haft mitt första hemma med mig i 5 år , det har gått jätte bra. Mitt andra gick på dagis hela 9 h/dagen hela veckan sedan han var 1 år gammal, det har gått lika bra. Kanske hade tur...vad vet jag , det var arbetsmarknaden som bestämde för min del. Mitt första trivdes inte så särskillt bra där...mitt andra ( dagisbarnet) ville inte komma hem...de sa att han var den bästa dagisbarnet där. Jag tror att det är mycket det beror hur man själv accepterar situationen...min mamma brukar alltid säga: "Föräldrar-yrket är det svåraste av alla yrken, hur man än gör så känns att man aldrig gör rätt. Men gör man det bästa man kan,så ser man best resultat av det också".
Hälsningar,Karla.
Ännu ett klokt och bra inlägg!
SvaraRaderaMin erfarenhet är att det går hur bra som helst för "hemmabarn" att få kompisar när de börjar skolan. Det händer ofta en hel del i när barnen börjar skolan och det är vanligt att de byter vänner också. Våra barn har, enligt lärare, varit mindre lättpåverkade av grupptryck och mindre beroende av kompisar än många andra. De har vågat gå sin egen väg och inte gjort om sig för att få vara med. Skönt att höra!
Det kanske finns någon aktivitet för era barn att gå på där de träffar blivande skolkamrater? Typ simskola, fotboll, gymnastik...
Kram!
Hej!
SvaraRaderaMina barn gick halvtid på ett dagis som vi föräldrar valde. Det medförde att ingen av dem hade några dagiskompisar med sig när de började i skolan som låg i vårt område. Oron du har, hade jag också. Dock helt obefogat. Redan från början fick de nya kamrater och kanske var de tom. lite spännande mina nya okända ungar. Har de bara en grundläggande trygghet med sig i baggaget så klarar de det mesta här i livet. Det kommer dina definitivt också att göra. A-K
Hej vännen! Jag är helt säker på att dina barn har underbara dagar hemma hos dig! Du kommer få trygga självständiga barn, som kommer tycka det är roligt sedan att börja skolan! Må så gott och du har så kloka tankar! Kram från Maria
SvaraRaderaHej Anna.
SvaraRaderaJag håller med dig från första bokstaven till den sista!!
Stor kram på dig.
Jessica
Hej Anna.
SvaraRaderaJag är helt med på ditt resonemang. Jag vet att det inte är alla förunnat att kunna välja att vara hemma så mycket som dom vill med sina barn, och att de flesta faktiskt vill vara med sina barn! Men det finns ju också de där föräldrarna som inte tycks kunna prioritera annat än sitt eget välmående. Dom så kallade föräldrarna gör mig också arg.
Men olika barn behöver olika saker.. i olika stadier av livet. Mina barn går på förskolan väldigt lite, och det växlar från att dom vill dit, till att dom inte alls vill (Måste tillägga att dom båda har underbara pedagogiska engagerade fröknar och spenderar stor del av tiden ute.) Det jag har funnit vara viktigt för vår familj är att lyssna på barnen och låta dom vara hemma då dom vill. Starta sommarlovet 2 veckor tidigare då dom vill det osv. Dom tycker oftast att det är roligt att träffa sina kompisar och VILL verkligen dit och leka. Men vissa dagar vill dom bara vara hemma och mysa med mig och då gör vi det.
Jag hade själv en mamma som gick hemma med mig och min syster tills vi började på skolan och visst var det mysigt, men jag var blyg, tyckte att det var jättejobbigt att bli inkastat i den totalt nya skolvärlden och längtan till hemmet och mamma blev enormt då samspelet till andra barn inte riktigt föll sig så naturligt.
Därför har jag ändå valt att ge mina barn förskoleplatser. För att dom ska lära sig samspel, ge en lättare övergång till skolan och lära sig att vara i en grupp, vänta på sin tur, ha roligt med jämnåriga och massor av sådana där saker som dom inte lär sig på samma sätt hemma med mig.
För att komma till den tråkiga delen av det hela så är det också så att trots att jag nu är gravid och snart ska gå mammaledig igen så törs jag inte avsäga mig förskole platsen till Charlie då, för att jag har kämpat så mycket för att få in honom på dagiset i byn, annars blir jag av med platsen och då jag ska börja jobba igen så måste jag skjutsa honom till dagis inne i stan för det står massor med barn på kö, och om jag håller i platsen så får han och förhoppningsvis även lillebror/syster hålla ihop med sina förskolekompisar ända upp i tonåren, och det vore ju kul tycker jag. Så Charlie får nog gå någon dag i veckan på förskolan i fortsättningen också.
Ja det finns massor med olika vinklar till varför vi föräldrar gör som vi gör, men så länge vi gör det med våra barns bästa i åtanke så blir det förhoppningsvis bra. Men det gäller att se dom och se vad som är viktigt. Är det viktigt att köra den dyra bilen och bo i den stora villan om det betyder att både mamma och pappa måste jobba heltid?! Är det viktigt för barnen eller de vuxna med det materiella? Jag kan bara tala för mina barn då jag säger att så länge dom har en säng att sova i, mat i sina magar och en mamma och pappa som bryr sig och som tar sig tid för dom så behöver dom inte så mycket annat.
Älskar att vara mamma och vara hemma med mina underbara ungar, men tror att dom behöver mer än mig för att bli trygga i sig själva och i den värld vi lever i. Jag älskar också denna Bullerbyidyll och vill ge mina barn detta, men världen som jag ska förbereda dom för är ingen Bullerby så jag tar lite av varje för att ge dom en så bra start som möjligt.
Ha en toppendag.
Kram Dessie