tisdag 7 februari 2012

Tack!

Tack för alla fantastiska kommentarer och mejl! 

Ni är underbara...

För mig känns det lättare att förklara varför jag tänker som jag gör när jag vet att ni vet vilken bakgrund jag har. Min barndom var inte lätt och med tanke på det är det inte så konstigt att jag vill att mina barn ska få leva i rena rama Bullerby-idyllen. ;) 

Just barns rättigheter är något jag brinner för. Jag kan inte förstå hur man som förälder inte kan göra allt för sina barn! Jag har fått många hårda ord och till och med hot här på bloggen när jag har tagit upp ämnet -förskola. Det är ett känsligt ämne och normen är att barn ska vara där eftersom föräldrarna ska kunna jobba. Så långt är jag med... Kvinnan fick en möjlighet att frigöra sig ekonomiskt när förskolorna kom, man slapp leva i förhållanden där man var beroende av den andra. För samhället och för den ekonomiska tillväxten i landet är det här suveränt! Vi får råd med sjukvård, möjlighet att bygga upp infrastruktur och ett socialt välfärdssystem. Inte illa, inte illa alls... men vem betalar för allt? 


I en rapport skriver socialstyrelsen "Nya hot mot en god hälsa finns i barnens fysiska, sociala och psykologiska miljö. Förändrade livsmönster gör att kraven på barnen kan fortsätta att öka så att de uttrycker sig i en svårtydbar symtomatologi. Bland vuxna har antalet som drabbats av sjukdomsbegreppet utbrändhet ökat. Det är värt att minnas att de vuxnas miljö i mångt och mycket delas av deras barn. Motsvarande symtom i form av trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter eller nedstämdhet är inte heller sällsynta bland skolbarn. Våra barns framtida hälsa är en förutsättning för samhällets fortbestånd och utveckling. Arbetet med att hela tiden vara uppmärksam på förändringar i barns hälsa och att vidta alla möjliga åtgärder för att förbättra den ligger således i allas vårt intresse." (http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/9966/2005-111-1_20051111.pdf) Artikeln är visserligen från 2005 men jag har svårt att se att det skulle ha skett några radikala förändringar... 

Kan det kanske vara så att förskolemiljön är stressande för barn? Personer med utbrändhetssymptom har ofta älskat sina arbeten, så även om barnen uppskattar att gå till sin förskola kanske det ändå innebär att de blir stressade? Att inte kunna slappna av hemma och hela tiden behöva aktivera sig gör i alla fall att det ringer en och annan varningsklocka hos mig... Är inte det exakt de symptomen man beskriver hos personer som riskerar att bli utbrända? Att inte kunna varva ner utan hela tiden behöva nya intryck... Många föräldrar till barn berättar hur deras barn bli uttråkade när de är hemma och hur de hela tiden behöver aktiveras. Är inte det lite skrämmande? Är barnen så vana att andra ska tänka åt dem att de inte själva kan hitta på lekar och utveckla sin kreativitet? 

Jag bara spånar hej vilt här... ;)

Anna

21 kommentarer:

  1. Usch, tyvärr håller jag med dig och är väldigt orolig för mina egna barn som får leva med en utbränd mamma. Jag hoppas verkligen att de får tillräckligt med lugn... Kan skriva en hel del men sitter på jobbet! ;o)
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hej Anna, jag tycker att ni gjorde helt rätt, det är en sån kort tid innan barnan börjar skolan. Mina tre stora barn fick vara hemma med mig, min yngste son var den ende som började dagis med 1,5 år, det var inte lätt att gå iväg tidiga mornar med honom och hämta honom först sent på eftermiddagen, hade jag kunnat så hade även han varit hemma tills han börjar skolan, kanske det hade hjälpt att han inte blev skoltrött i högstadiet. Stå på er, ni gör precis det rätta
    kram Irene

    SvaraRadera
  3. Dina senaste inlägg väcker många tankar och funderingar hos mig.
    Jag har alltid sagt att min barndom var bra. För jag blev bra behandlad och minns med glädje helgerna ute i sommarstugan med familj och morföräldrar. Jag hölls inte hårt och kunde röra mig relativt fritt och ta egna beslut. Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att jag var tvungen att tidigt bli självständig, eftersom mina föräldrar jobbade heltid. Men det var normalt och ingen ifrågasatte det under 70-talet.
    Eftersom jag som vuxen bor i ett väldigt konservativt och sent utvecklat land vad gäller barnomsorgen - samt saknade stöd från min närmaste omgivning - var jag "tvungen" att stanna hemma med barnen. Jag har under de senaste 19 åren varit hemmafru den mesta tiden. Kanske är det en tryggare barndom än min, att veta att mamma är hemma, att hon skjutsar mig dit jag vill, att maten står varm på bordet och att man som barn aldrig är ensam hemma.
    Men som mamma är det efter så många år frustrerande och otillfredsställande att inte stå på egna ben, utan vara beroende av en yrkesarbetande make. De sociala kontakterna måste man kämpa med för att inte bli enstöring. Hjärnan torkar liksom ut, eftersom den inte används mer än till barnspråk och blöjbyten, handling och matlagning.
    Nu förtiden har jag större möjligheter till en egen hobby, men när mina barn var små satt jag bunden i hemmet utan barnvakt och kunde varken göra längre promenader, fotografera i lugn och ro eller blogga (hade inte internet). All min tid gick till familjen. Jag glömde bort mig själv!!!
    Idag är mina barn lite större. Jag är ensam hemma under dagarna och har t o m anmält mina yngsta till "fritids". Där äter de och gör läxor. Läxläsningen var ett stort problem hemma och nu fungerar det bättre. En avlastning både för mig och barnen. Hade jag märkt att de inte mår bra av det, hade jag naturligtvis avanmält dem på fritids. För jag är ju hemma! Men de stortrivs och vill inte ens bli hämtade tidigare!
    Min önskan är att nu hitta ett deltidsarbete. För att komma ut och känna att jag är en del av samhället!
    Man kan faktiskt bli utbränd av att gå hemma också....
    Jag tror att var och en måste göra det som känns rätt. Men är av meningen att "lagom är bäst", d v s en kombination av allt (dagis och jobb) i lagom stora portioner.
    Oj, blev lite långt, men jag tror att man kan diskutera detta i timmar utan att hitta en perfekt lösning för alla.
    (Detta var MIN personliga mening till detta tema)
    Tack för dina tänkvärda inlägg!
    Kram Elle

    SvaraRadera
  4. Hej,

    jag tror familjer är olika precis som förskolor. Vi känner alla säkert till vad som är bäst för just våra familjer, men realiteten kan vara annorlunda. Min dotter älskar sin förskola och som ensamstående mamma har jag knappast val. Förskolan behöver inte vara en kaotisk eller stökig plats för barnen om atmösfären är lugn och grupperna små, det är läget i min dotters förskola.

    Lyckligtvis har vi också underbara morföräldrar som hjälper till och vill tidbringa tid med sitt enda barnbarn, och vi kan se till att min dotter även får semester från dagislivet. För semester behöver vi ju alla oavsett om vi gillar jobb, förskola eller vad vi sen sysslar på med. Min dotters förskola har små grupper så hon upplever inte det skulle vara stressande. Sjuk är han aldrig (hon har i sanningens namn bara varit sjuk en gång i nästan fem år) och några utbrändhetssymptom visar hon inte. På kvällarna berättar hon ivrigt vad som de gjort under dagen, så man ser hon gillar det.

    Men naturligtvis njuter min dotter också av semestern, det lugna hemmalivet och att få vara på vårt landställe. Tack vore mina föräldrar kan min dotter vara sommarledig i tre månader, ha ett långt jullov osv. Jag för min del njuter av att vara med mitt barn och gör allt för henne - på mitt sätt.

    SvaraRadera
  5. Hej Anna!
    Vilka reaktioner du fick. Jag tycker synd att du fick en sådan barndom. Men du har blivit stark utav den. Jag har haft en sådan barndom som dina barn har. Min mamma har alltid varit hemma hos oss fem barn. Jag kan bara prata från min erfarenhet att jag skulle mått bra av att komma ut lite mer innan skolan började. Var extrem "mammig" men det är ju så olika barn. Jag var hemma med tjejerna i några år men Jacob har varit på dagis sedan 1,5 i lagom dos och trivs men tycker även det är skönt när vi är lediga. Jag tror på en lagom blandning. Så är det, lagom är bäst!
    De hinner allt vara borta dagarna i ända när skolan börjar.

    Härlig bild!

    Kram Anna

    SvaraRadera
  6. Hej Anna!

    ja, du vet ju vad jag anser om detta ämne. ;-)

    Jag är helt övertygad om att för stora barngrupper på dagis, bidrar till en för dålig anknytningsprocess för de små barnen, med nära och trygga vuxna.
    Detta tror jag, går hand i hand med att samtalen till BRIS bara ökar och ökar...

    Jag tror verkligen att detta har ett samband.
    Barn idag blir inte tillräckligt sedda.
    Inte på dagis, där fröknarna inte har en chans att hinna ge varje barn den bekräftelse som varje litet barn behöver.
    Väl hemma blir tiden ofta för kort för många barn att umgås med sina föräldrar iom att många blir hämtade vid middagstid och sedan är det bara "hopp i säng"...
    På helgerna ska så mycket annat göras.
    Handlas, föräldrarna måste få egentid, bort på middagar, ha middagar, aktiviteter mm.

    Vart tog tiden vägen att bara få vara i lugn och ro med sina föräldrar egentligen?

    I det område jag bor i, i Saltsjö-Boo, är det tyvärr allt för vanligt att barnen knappt ser sina föräldrar iom att det är barnflickan som hämtar några dagar i veckan...

    Jag läste en artikel igår om vad folk ångrar mest på sin dödsbädd...
    Gissa vad det var...?
    Jo, att de flesta ångrade att de hade låtit jobbet gå först och ångrade bittert att de inte umgicks mer med sina barn...

    Jag säger ju inte nu att alla har möjlighet till detta.
    Som bla jag har.
    Jag är väldigt lyckligt lottad som har fått vara hemma med våra två barn under så många år.
    Inget som har gjort mig rikare direkt...
    Förutom på kärlek då förstås...

    Så har man möjlighet att gå ner i tid, jobba en dag i veckan mindre när barnen är små, så tjänar man på det i längden.
    Man måste ju inse att man bygger upp en långvarig relation med sina barn som måste vårdas.

    Nej, usch, nu har jag pladdrat på för mycket redan...
    Dessa åsikter är ju inte okey att ventilera utåt, tyvärr.
    Men att hoppa på oss hemmamammor går ju alldeles utmärkt, tyvärr.

    Men som sista ord.
    Man ska följa sin magkänsla när det gäller sina barn.
    Känner man någonstans långt där inne i magen, att detta nog inte är bra, ska man kanske tänka till en gång till. Man kanske kan göra en omprioritering i sitt liv med sitt jobb under en kort period i alla fall.
    För livet är långt, men barnens allra första år är ju väldigt korta...

    Kram till dig från mig.

    Fröken Vit.

    SvaraRadera
  7. Hej anna!
    Jag beundrar dig.Dina tankar och ditt förstånd tror jag kan göra skillnad i världen.
    Jag har inga barn,men jag känner starkt med dig.
    Tids nog kommer den lilla människan ut i den stressade världen.Jag önskar att barn ska få vara barn om det är möjligt.En lugn och någorlunda stressfri miljö,med en trygg mamma och pappa som räcker till för barnen.
    Det finns inte ett val för alla,men för många.

    Ha det så bra!
    Kram Margareta

    SvaraRadera
  8. Älskar att dessa tankar tas fram! Håller med dig till punkt o prickar. Jobbar själv i förskola o ser hur mååånga barn mår pga långa dagar i stora grupper. Hur många vuxna hade gått till jobbet om de inte hade behövt o vilka vuxna hade orkat 11 timmars pass fem dar i veckan? Inte jag det är då säkert! Spendera så mycket tid du kan med dina barn,tiden kommer aldrig tillbaka!

    SvaraRadera
  9. Varma goa Anna. Känner dig inte det minsta, men du verkar vara precis så. Varm och go hihi. Jag tycker om det du skriver och det är så klokt. Många kramar till dig också för det du fick genomlida som barn men tänk vad stolt du ska vara över dig själv som tog dig igenom detta. Man blir ofta stark efter sådana upplevelser. Tur är väl det. Och vad härligt att du kan ge dina barn en bättre uppväxt precis som de förtjänar. Alla barn förtjänar kärlek och det bästa man kan ge dem är ju just det.

    Jag har en liten 7-månaders bebis hemma. Jag kan ibland uppleva att han är lite trött på morsan sin om vi inte hittar på något ibland. Med betoning på ibland för jag tror att barn bara behöver få vara också. Precis som du skriver.. de kan behöva aktivera sig själv lika mycket som de behöver aktiveras. Och jag har ingen panik för jag tror han kommer att få all den aktivitet han behöver så det räcker till och blir över.

    Tack för att du är så modig och delar med dig av det du varit med om och dina åsikter. Du är toppen.

    Många kramar Josefin

    SvaraRadera
  10. Jag jobbar på förskola och jag träffar många barn där som är långa dagar. De vill så gärna sitta i knät och mysa, läsa en bok eller bara sitta i lugn och ro bredvid. Och jag kan känna att som pedagog så ger jag barnen allt jag kan när jag är där, för det är mitt jobb och jag känner att jag gör ett stort och viktigt jobb i att finnas där för barnen. Jag hinner givetvis inte med alla som jag skulle vilja och det stressar mig och många andra som jobbar där.
    Det som tynger mig mest är att jag inte riktigt orkar med mina egna barn när jag kommer hem! Det är inte kul och funderar på om det är värt allt arbete...
    Funderar på att byta yrke ett tag men jag vet inte till vad... Tiden den går och snart är mina barn stora! Det går såå fort!
    Passa på att ha dina barn hemma så länge ni trivs med det! Det hade jag gjort om jag kunnat!
    /Anna

    SvaraRadera
  11. Jag har förresten alltid varit i förskolan när jag var liten - det var något helt annat med föräldrarledigheter i Finland när jag var barn än vad det är nu. Sen fanns det mina farföräldrar som hjälpte till. Jag älskade min förskola och tänkte aldrig mamma och pappa skulle ha varit borta för mycket. Det tänker jag nu, som vuxen, inte heller. Jag var enda barnet länge - och det var jag inte eftersom mina föräldrar skulle ha satsat på karriären, utan eftersom de inte lyckades få flera barn. Det blev missfall efter missfall istället. Än idag tänker jag de valde helt rätt när jag fick gå på förskola. Och min dotter är alldeles säkert ett mycket lyckligt barn trots att hon går på förskola. Alla familjer är annorlunda och vi måste få sträva efter det som är bäst för just oss.

    SvaraRadera
  12. Ja, du Anna - snacka om att man garanterat rör upp känslor när man ventilerar detta ämne oavsett sammanhang. Jag kan inte vara mer enig med dig om de rent faktiska förhållandena för barn som vistas i stora bullriga grupper med få vuxna att knyta an till, under längre arbetsdagar än vad vi vuxna accepterar.
    Jag har lagt ner att resonera runt omgivningens val även om det ofta gör mig ont att reflektera över hur barnens behov och väl fullständigt körts över till förmån för det som av en eller annan anledning blivit norm beträffande förväntningarna på levnadsstandard, jämställdhet och hur man "bör" leva sitt liv som småbarnsföräldrar.
    För vår personliga räkning är det en självklarhet att vi skaffade barn för att vi ville spendera mesta möjliga tid med dem. Vi väntade med att starta familj tills vi båda kände oss säkra i våra repektive roller som vuxna, yrkesverksamma och vad vi vill med våra liv. Vi har helt frivilligt reducerat vår arbetstid och därmed minska den disponibla inkomsten rejält. Vi flyttar snart en bit ut på landet för att sänka våra boendekostnader rejält och vi klarar oss finfint utan varken resa till fjällen eller solsemestrar nu när vi ha småbarn.

    Sonen har det senaste året gått 20 hr hos dagmamma, vilket han är mycket glad och nöjd med. I maj blir han storebror och det förutsätts att han ska gå kvar för att för att "få den stimulans" som jag enligt utsago inte kommer att kunna ge honom hemma. Kvalificerat struntprat säger jag! Jag är fullständigt kapabel att ge min son tillräckligt med stimulans och tillfälle att utvecklas till en fullständigt normal treåring hemma tillsammans med mig och bebisen.

    För mig är det helt självklart att en engagerad mamma eller/och pappa ( förutsatt att det inte föreligger omständigheter likt de du beskrev igår) är den som känner och kan tillgodose sitt barns behov och väl. Ur ett rnt själviskt perspektiv är jag inte villig att offra tiden tillsammans med mina barn för att samhället dikterar att det skulle vara normen ur ett socioekonomiskt perspektiv. Jag önskar verkligen att samhället istället skulle ägna sig åt att istället hjälpa till att möjliggöra detta för alla föräldrar. Tänk om alla kostnader för förskoleplatser åt barn som har en fullt kapabel föräldraledig förälder hemma kunde komma dem tillgodo om verkligen inte har möjligheten att välja aktivt pga t.ex sjukdom, familjeförhållanden etc. Tänk om vi småbarnsföräldrar kunde få njuta av att vara just det istället för att få alla morötter i världen at hellre lämna våra telningar att uppfostras av samhället, hålla stenhårt i dagisplatser och konstant inbillas att tro att vi inte räcker till för att åra barn ska bli sunda individer av att vi följer våra instinkter och är just föräldrar framför goda samhällsförsörjare.

    SvaraRadera
  13. Jag tror att det viktigaste är att lyssna på barnen och läsa signalerna. F mår jättebra att vara på förskolan som det är nu. Vi lämnar honom 9 och hämtar 3 och då sover han två timmar mitt på dagen. Han har inga syskon att leka och tjivas med hemma men på förskolan finns hans bästa vän G och de har känt varandra sen de var 3 och 4 månader gamla. F´s avdelning har inte så många barn och där får han det han inte får hemma...samspelet med flera andra barn. Det märks direkt när F är hängig, som idag, för då orkar han inte och vill inte gå. Då stannar vi hemma. I vårt fall passar det perfekt. Det finns inget svart eller vitt, rätt eller fel i att ha barn eller inte ha barn på förskola. Det är individuellt för varje barn och familj. Det går inte att generalisera.
    Kram Hélena

    SvaraRadera
  14. Jag växte upp under 70-talet med dagiskultur och dagmamma om vartannat. Kan inte påstå att jag lidit speciellt mycket av det - tvärtom, jag kan minnas att jag tyckte att det var roligt att träffa andra barn. Bodde i en liten by utanför en större stad och vi var inte speciellt många barn där. Nu är jag singelmamma med två barn - en 5 åring och en 14 åring. Båda barnen har gått/går på förskola och de har alltid trivts. Jag har valt att jobba 80% för att kunna vara med mina barn, min ekonomi säger å andra sidan att jag borde jobba 100. Fast för mig känns 100% som en omöjlighet - skulle bli kvävd av känslan att aldrig hinna med något och att bara vara trött. Mina barn har aldrig varit varken understimulerade eller överstimulerade. De har en fantastiskt fantasi och har inga problem med att sysselsätta sig själva. Min son går på en urbra förskola där man ger barnen massor av kred för det barnen gör och framför allt för att de är de de är. Han gillar sin förskola och längtar dit när han har varit hemma för länge.

    Men självklart är detta olika - eftersom vi är olika och har olika behov. Vi kommer från olika bakgrunder och uppväxtförhållanden. Det går inte att säga att vad som är bra för ett barn skulle vara lika bra för ett annat.

    Man gör så gott man kan utifrån den situation man befinner sig i just nu. Man är inte alltid på topp och visst ångrar man ibland att man inte ger sina barn mer tid. Så länge man är medveten om sin tid så tycker jag att det är okej, då kan man alltid förändra. Och förändring leder ofta till förbättring.

    Ha det gott och ta hand om dig! Det mår barnen också bra av ♥♥♥

    SvaraRadera
  15. Du har "smittat" mig Anna!!
    Alltså...jag har gläntat lite lite lite, en aning lite grand på kappsäcken jag bär på..i mitt inlägg idag på bloggen.
    Men det finns så mycket mycket mer, men..

    Kram
    //Boije

    SvaraRadera
  16. Du vet att jag håller med dig fullt angående att ha barnen hemma. Vi har två levande bevis på att barn utvecklas hur bra som helst till lugna, trygga och sociala människor utan dagis. Det går ingen nöd på dem och har aldrig gjort heller.

    Nu är våra så stora att tanken på att de flyttar inom några år känns nära. Vi alla fyra är så tacksamma för att vi vuxna valde mindre pengar och mer tid med barnen när de var små.

    Kramar!

    SvaraRadera
  17. Hej! Det du skriver är nästan som att läsa sej själv... Förstod precis vad du menade ifråga om man är sig själv eller... Vet inte om det var så du menade men jag funderade här för en tid sedan att jag alltid varit den mina närmaste har förväntat sig, snäll, säger aldrig emot, lugn etc. men det är inte riktigt så jag är, men nu har jag riktigt börjat finna mej själv, bättre sent än aldrig (35 år). Började reflektera över det här då jag läste en bok om tonårstiden då vår äldsta börjar komma i puberteten så småningom. Överhuvudtaget är detta att ha barn och verkligen gå in i det så oerhört roligt och läraktigt, man lär sej inte bara om dom utan oxå om sej själv en hel del.
    Om dagvården har jag en del åsikter... Har jobbat många år på dagis och förskola och har fem barn. Nu väljer jag att ha min 4½ åring hemma med mej och 1½ åringen, han klarar sej bra. Vi har inga mamma-barn grupper vi går på regelbundet. Ibland är vi till parken där det är andra barn och ibland har vi lekträffar men oftast är vi på tremanhand tills kl.13 då 6-åringen och ibland ena systern kommer hem.
    Dagvård är bra för dom som BEHÖVER det. Men barn BEHÖVER inte 20 barn i samma ålder att leka med på dagen. Dagvård för barnen är nåt föräldrarna behöver, inte barnen. Det är där det har gått snett.
    Nåja, jag får väl börja skriva brev till dej istället för att skriva här...
    Men du har fina tankar och härligt att du har kommit upp trots att du haft det jobbigt.
    Ha det bra!
    Kram Mikaela från Finland

    SvaraRadera
  18. En viktig sak till: barn anpassar sej. Vare sej de går på dagis eller ej behöver de glada och trygga föräldrar och det får man med att stöda och absolut inte med att skuldsätta. Alla ska göra så gott de kan vad gäller deras egna speciella familj.

    Ville bara ännu säga det efter att jag läst alla kommentarerna.

    Kram igen från Mikaela i Finland

    SvaraRadera
  19. Åh! jag håller med dig...jag skaffade inte barn för att andra skulle ta hand om dom.....

    Ha en solig dag!
    kram wivi

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. Vilken go bild..Ömhet!!

    Ja, tänk så viktigt det är och stanna upp ett litet tag och fundera över hur man vill att sitt liv ska se ut..

    Barnen är ju de bästa vi har och att lära dom att uppskatta det där "lilla" här i livet, är nog det finaste vi kan ge dom..

    Du gör helt rätt Anna,
    Lev!! Måå! Njut!!

    Kram Marie

    SvaraRadera