Jag gråter inombords...

Hur är det för er? Har ni hunnit förstå att julen närmar sig med stormsteg? 

Jag älskar julen precis lika mycket nu som när jag var barn. Alla dofter, känslan av förväntan och den härliga känslan av frid som infinner sig dagarna efter jul. Jag är inte precis en person som tycker om att sitta och rulla tummarna, men dagen efter julafton har vi som tradition att inte göra något annat än att äta praliner och apelsiner och se på långa Jesusfilmer på TV. Man behöver inte ens laga mat ju!

En dag om året gör jag ingenting och den dagen är helig! 

För mig handlar julen mycket om att se tillbaka... Liiite bondromantik sådär ni vet! ;) Kanske är det därför jag helst vill pynta med naturmaterial och så lite krimskrams som möjligt. Tyvärr är min man av en helt annan uppfattning. Han har lådvis med tomtar och olika lysande grejor som gärna ska röra på sig och låta. Barnen tycker det är helt fantastiskt med allt sådant så jag står tyst och gråter inombords när jullådorna kommer ner från vinden. Märk väl, LÅDORNA! Här räcker det inte med en kartong utan det är tomtar högt och lågt som gäller. 

Innan vi fick barn hade vi en ordning som innebar att vi hade varannan jul som vi fick pynta. Jag minns det som igår, men vem är jag att beröva mina små ett sådant nöje som det innebär att riva upp tomte efter tomte ur sitt silkespapper? Fast jag ska inte sticka under stol med att jag jublar lite inombords när någon av dem har gått sönder. En tomte mindre... och över den här tröskeln kommer inte en endaste liten ny luvprydd man in. 

Tur jag får njuta av mina tomtefria julbilder i alla fall! ;)

Anna