måndag 23 augusti 2010

Ibland känner jag älven rusa i min kropp...

Min mamma kommer ifrån Tornedalen och under min uppväxt tillbringade vi mycket tid i vår stuga i hennes hemby vid älven precis vid gränsen till Finland.

Norrskenet, islossningen, orrarnas spel, harr, laxöring och lax från älven, midnattsol, finsk lakrits, memmi, filbunke, kaffeost, mandelpotatis, hjortron och meterdjup snö är bara en liten del av de saker jag skulle vilja att mina barn också kunde få en relation till. Tyvärr är avståndet dit upp oöverstigligt när man har små barn så tätt som vi har, men en dag...



Jag drömmer om en timrad stuga någon stans vid älven med en vedeldad bastu strax intill. Närmare paradiset kan man nog inte komma!



Och ändå... Att bo i Västmanland är precis lika underbart! Min köksträdgård och trädgård skulle aldrig gå att skapa så långt norrut. Man hinner knappt börja känna av sommaren innan den är över där uppe och det är så mörkt, såååå mörkt...

Det är lite besvärligt att känna sig så kluven till sitt ursprung.

Å ena sidan saknar jag norrland men på samma gång vill jag inte ge upp det har har här. Jag bor ju ändå fortfarande i Sverige. Kan tänka mig att det måste vara fruktansvärt att bli tvingad att fly från sitt hemland. Man vill gärna ge sina barn en relation till de traditioner och maträtter man själv fick som liten.

Pitepalt är nog den rätt som ser tråkigast ut när man fotar den...
Gråa, oformliga klumpar men det smakar uuuuunderbart! Tänk att potatis, vetemjöl, kornmjöl, salt och rimmat fläsk kan bli en sådan oslagbar kombination.



Frågan är ju om mina barn någonsin kommer att förstå varför det är så viktigt för mamma att de tycker om pitepalt ;0).

Igår försökte jag mig för första gången på att göra blodpalt! När jag stod med burken med blod i kassan på ica såg kassörskan rätt förundrad ut. Hon hade aldrig sålt det förr och inte såg hon klokare ut när jag sa att jag skulle koka palt på det... Jag nästan hjulade hem för jag var så glad att jag äntligen hade fått tag på blod så nu ska minsann ungarna få prova på ännu en märklig rätt från mammas barndom. Den som är mest skeptisk är dock Niklas. Stackarn har blivit introducerad till den ena rätten märkligare än den andra sedan han träffade mig. Det tog honom fyra år att lära sig att äta pitepalt så vi får se hur länge det tar innan han kan få ner blodpalten utan att tugga och tugga... *hehe*



Hoppas att ni hade en underbar helg! Vi hade det och nu har Matilda äntligen vågat rida på en häst. Förra året backade hon ur när hon såg de stora Fjordingarna men i år satt hon med ett stort leende på läpparna och lät sig stolt ledas runt i äppellunden. Ett minne för livet!

Kram

Anna

9 kommentarer:

  1. Det gäller att ta vara på det bästa av två världar. Så fint du beskriver dina barndomsminnen och samtidigt trivs du bra med livet här och nu.
    Blodpalt tror jag däremot att jag också skulle ha svårt att få ner :0)
    Kram Kicki

    SvaraRadera
  2. Jag kan se stugan vid älven framför mig när du beskriver den. Så härligt det skulle vara, att ha ett sånt ställe. Men som sagt...det är ju väääldigt långt dit upp.
    Jag förstår ju att du aldrig skulle vilja vara utan det ställe där du bor nu. Det är ju så underbart fint, ditt hus och din trädgård!
    Var sak har ju sin tid, som det heter.
    Hoppas du får en jättefin vecka!
    Kram Åsa.

    SvaraRadera
  3. Hej vännen vännen!
    Tack för dina fina ord hos mig och för din omtanke. Tyvärr är den inte så bra, men bloggvärlden är lite min veklighetsflykt för tilllfället, när jag hinner och orkar.
    Förstår att du längtar till dina barndomstrakter, och visst känner man att man gärna vill ge sina barn det man själv hade.
    Jag har också flyttat "hemifrån", men jag har bara 17 mil dit så det är ju lite enklare.
    Ha en underbar dag min vän!
    Nu ska jag äta lite lunch.
    Stor kram Lotta

    SvaraRadera
  4. Så jättefint du skriver om dina barndomsminnen och hur du vill föra det vidare i din familj. Förstår din längtan till dina barndomstrakter. Pitepalt är gott! Men blodpalt, nej inte för mig.
    Så kul att du valt att bli en följare till min blogg. Du har en otroligt fin blogg med vackra foton. Jag ska fortsätta läsa här nu.

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Vilka fina minnen du har! Jag håller med att det är viktigt att barnen ska få veta varifrån man kommer.
    Jag pratar finska med mina barn och mitt barnbarn, berättar för de om mitt barndom osv.
    :D berätta sen vad de tyckte om maträtten!
    Kram Sirpa
    Ps Du har alltid så fina bilder på din blogg!

    SvaraRadera
  6. Visst är det viktigt att föra våra traditioner vidare, dina barn kommer säkert att uppskatta det en dag.Ha en fin vecka och må så gott!

    Kram Camilla

    SvaraRadera
  7. Ja, visst är drömmen en timrad stuga, det var vad vi ville ha när vi byggde hus (vi fick inte lova att bygga timmerhus här) och det står fortfarande högt, högt upp på min husönskelista...!
    Piteplat skulle jag vilja smaka men jag hoppar nog gärna över den blodiga palten, är det som blodpudding? Blodpudding är gott. Med lingon och bacon till.
    Vilken jättefin blombukett du har!
    Agnet kram

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Ja, har man tråkigt kan man ju alltid kika in här =) Nu har jag ont i skratt musklerna, både i magen och i mungiporna... Viste inte ens att man kunde köpa blod på burk ha ha ha... Skulle velat sett kasörskans min =) Men någon rätt för mig det är det inte.

    Må så gott Kram Malin

    SvaraRadera