Ibland känner jag älven rusa i min kropp...

Min mamma kommer ifrån Tornedalen och under min uppväxt tillbringade vi mycket tid i vår stuga i hennes hemby vid älven precis vid gränsen till Finland.

Norrskenet, islossningen, orrarnas spel, harr, laxöring och lax från älven, midnattsol, finsk lakrits, memmi, filbunke, kaffeost, mandelpotatis, hjortron och meterdjup snö är bara en liten del av de saker jag skulle vilja att mina barn också kunde få en relation till. Tyvärr är avståndet dit upp oöverstigligt när man har små barn så tätt som vi har, men en dag...



Jag drömmer om en timrad stuga någon stans vid älven med en vedeldad bastu strax intill. Närmare paradiset kan man nog inte komma!



Och ändå... Att bo i Västmanland är precis lika underbart! Min köksträdgård och trädgård skulle aldrig gå att skapa så långt norrut. Man hinner knappt börja känna av sommaren innan den är över där uppe och det är så mörkt, såååå mörkt...

Det är lite besvärligt att känna sig så kluven till sitt ursprung.

Å ena sidan saknar jag norrland men på samma gång vill jag inte ge upp det har har här. Jag bor ju ändå fortfarande i Sverige. Kan tänka mig att det måste vara fruktansvärt att bli tvingad att fly från sitt hemland. Man vill gärna ge sina barn en relation till de traditioner och maträtter man själv fick som liten.

Pitepalt är nog den rätt som ser tråkigast ut när man fotar den...
Gråa, oformliga klumpar men det smakar uuuuunderbart! Tänk att potatis, vetemjöl, kornmjöl, salt och rimmat fläsk kan bli en sådan oslagbar kombination.



Frågan är ju om mina barn någonsin kommer att förstå varför det är så viktigt för mamma att de tycker om pitepalt ;0).

Igår försökte jag mig för första gången på att göra blodpalt! När jag stod med burken med blod i kassan på ica såg kassörskan rätt förundrad ut. Hon hade aldrig sålt det förr och inte såg hon klokare ut när jag sa att jag skulle koka palt på det... Jag nästan hjulade hem för jag var så glad att jag äntligen hade fått tag på blod så nu ska minsann ungarna få prova på ännu en märklig rätt från mammas barndom. Den som är mest skeptisk är dock Niklas. Stackarn har blivit introducerad till den ena rätten märkligare än den andra sedan han träffade mig. Det tog honom fyra år att lära sig att äta pitepalt så vi får se hur länge det tar innan han kan få ner blodpalten utan att tugga och tugga... *hehe*



Hoppas att ni hade en underbar helg! Vi hade det och nu har Matilda äntligen vågat rida på en häst. Förra året backade hon ur när hon såg de stora Fjordingarna men i år satt hon med ett stort leende på läpparna och lät sig stolt ledas runt i äppellunden. Ett minne för livet!

Kram

Anna