Om man ändå kunde förstå vad det är för tankar som snurrar runt i små huvuden.
Det här är en av de första bilderna jag tog på Freja när hon kommit hem till oss. I slutet på juni blev vi äntligen med valp igen, men föga anade vi vad som väntade... ;)
Jag har haft hundar förr. Närmare bestämt 3 stycken har jag hunnit med om man inte ska räkna med Laban som tog hand om mig som spädbarn... Han tog verkligen sin uppgift på allvar och morrade åt alla som inte tillhörde familjen om de försökte komma nära mig. Jag har en bild där vi ligger på rygg båda två och fäktar med benen i vädret. Han gjorde tydligen ofta så, vår Laban, härmade mig när jag låg på golvet och pysslade med sådant som bebisar gör mest. Men trots denna bakgrund med hundar har jag aldrig stött på maken till hund tidigare...
Det var ingen hundvalp som flyttade in hos oss! Det var en dunig nallebjörn med sylvassa tänder som gjorde det!!!
In kom Freja och ut åkte alla mattor, leksaker, skor och kläder. Barnen var livrädda för monstret vi fått in i huset och det tog bra många veckor innan de slutade skrika i panik när hon kom farande med tänderna i högsta hugg.
På fyra månader hade hon vuxit såhär mycket och nu hade vi helt plötsligt en mönsterhund! Barnen behövde inte städa undan varenda pinal av rädsla för att Freja skulle äta upp dem. Tja, kanske en och annan bit lego slank ner, men inte mycket mer än så.
Denna lilla gourmand har satt i sig både det ena och det andra. Jag höll på att tappa hakan när hon av allt hon har ätit i sina dagar ratade rå lever?! Va? Hönsskit kan hon gladeligen glufsa i sig men lever - icke! Man äter väll inte vilken slags skit som helst? ;)
Idag är mönsterhunden long gone! Busarnas buse har återigen intagit vårt hem och våra hjärtan. Aldrig kunde jag tro att en hund kunde vara så besvärlig och på samma gång alldeles, alldeles underbar.
Fast jag är inte helt säker på att Tor känner på samma sätt... ;)
Tack för alla gulliga krya på mig hälsningar!
Blir så varm i hjärtat när jag läser vad ni skriver! :)
Kram/ Anna


