Livet börjar snurra snabbare och snabbare för mig just nu. Nästan alla helger är fullbokade med jobb. Det är sååå roligt men mitt i allt försöker jag komma ihåg vad det var som tog mig hit från första början... Min drivkraft är att kunna vara hemma med mina barn och att ge dem en uppväxt där de har möjlighet att utveckla sin kreativitet och förmåga att tänka utanför det som är allmänt vedertaget. Man måste inte följa strömmen utan det viktiga är att lyssna på sin egen inre röst.
För att lära dem att lyssna på den rösten kan ju inte jag ignorera det de säger till mig! Om de om och om igen säger att de inte vill gå på dagis... tja, då struntar vi i dagis! Om de har smakat på en maträtt och säger att den inte passar deras smak, ja då passar den inte deras smak. Om inte jag respekterar mina barn, hur i hela fridens namn ska de kunna lära sig respektera sig själva eller mig för den delen? Barn gör inte som man säger, barn gör som man gör!
 |
| Bo och Gunnar hjälps åt att plocka ur diskmaskinen. Vem har sagt att man inte kan hjälpa till fast man är liten? |
Jag tror att vi ofta försöker få våra barn att göra som vi säger därför att vi själva fick lära oss att det är så man gör! Men hur bra mår vi idag då? Allt fler blir utbrända, vi har ångest och äter antidepressiva när det enda vi egentligen skulle behöva göra är att lyssna på vår inre röst. Att hela tiden tvinga sig att göra saker man känner inte är rätt ger en dålig självbild och i förlängningen ohälsa.
Enkelt i teorin men bra mycket svårare i praktiken. Fast jag har ett knep jag tar till när jag känner att det bara är fullt med nej här hemma. På varje "nej" jag säger går det 5 "ja". Jag kan lova att man blir rätt restriktiv med sina "nej" efter någon dag... ;)
Det som är allra märkligast med det här är att lugnet lägger sig... Testa nästa gång du bara har skrik, gråt och tandagnisslan hemma!
Anna
Du är så klok i allt du skriver! Men jag som mycket mer konservativ och gammeldags undrar ändå om man inte måste pusha ibland att de ska äta det de påstår sig inte gilla och göra det de tycker att de inte vill? Ibland behöver de ju inse att bara de provar så kanske det inte ändå smakade så illa. Det kanske bara är en tröskel de behöver hjälp att komma över för att se att man kan prova nytt och det kan vara helt ok....
SvaraRaderaNu menar jag inte ditt beslut att låta dem slippa dagis, det var nog ett mycket mer ångestladdat beslut för er är jag säker på, än att bara "vill inte"!
Jag är full av beundran för dig kloka kvinna!!
Kram
Barbro
Jag håller helt och fullt med dig Anna både gällande att barnen gör som dess förebilder gör och att man ska akta sig noga för för många "nej" i tillvaron. Nej:et blir ju liksom väldigt fort urlakat och tappar sin kraft när det upprepas om-och-om-igen. Dessutom blir jag själv så evinnerligt less på att höra mig själv upprepa som en trasig gammal LP-skiva.
SvaraRaderaJag brukar tänka efter en gång extra innan jag förbjuder eller ställer min egen bekvämlighet före sonens möjlighet att få prova och utvecklas. Visst tar det lite längre tid när han knäcker äggen i skålen och jag får fiska skal innan pannkakssmeten kan vispas ihop, visst ser han lagom snygg ut när han själv får välja sina kläder på morgonen och visst är det tjatigt att torka mjölk varje gång han själv ska hälla upp sitt glad till middagen. Men å andra sidan är han jätteintresserad av att hjälpa till i köket, förstår att vara rädd om och ta hand om sina kläder före och efter de används och har utvecklat en motorik som jag inte tror att alla nybakade treåringar behärskar.
Att det sedan inte finns några kompromisser i huruvida man får röra sig nära trafiken, leka vid de tända ljusen eller röra pappas rakhyvel är självklart. Men där handlar det om säkerhet snarare än mammas bekvämlighet eller otålighet.
Ännu ett mycket klokt inlägg Anna och grattis till dina framgångar med företagandet. Att hitta balansen där blir en helt ny resa.
Oj, så många gånger jag har tänkt att jag ska sluta säga nej så mycket. Det var ett jättebra knep du nämnde där, det BORDE hjälpa mig lite! TACK!
SvaraRaderaKramar
Vad spännande att läsa om era tankar! Barbro: Det är ju just det jag skriver... att om man efter att ha smakat säger att man inte tycker om något, då är det så! ;) Jag pratar inte om en "fri" uppfostran utan om ett synsätt där man lär sina barn att lyssna på sig själv och på andra.
SvaraRaderaRespekt för sig själv och för andra helt enkelt!
/ Anna
Tänkvärt inlägg men förskolan har vi aldrig kunnat välja bort då barnen bara varit där när jag arbetat.
SvaraRaderaMen det här med mat helt rätt det man tycker om det tycker man om. Vi är alla olika och man måste respektera barnens val.
Sedan tycker jag att det är viktigt att man trivs på sitt jobb att barnen trivs i sin skola/förskola. Att man har mycket "bara vara" tid hemma och inte allt för många inplanerade aktiviteter. Barn är alldeles för stressade i dagens samhälle anser jag.
Allt kan man ju inte säga ja till och det är ju med en läran om respekt till barnen, att respektera att man inte kan göra allt eller få allt..
SvaraRaderaMina barn är 18 och 20 och jag kan faktiskt inte minnas att det var så mycket tandagnissel och gnäll utan de lärde sig att när man sa nej så var det så, men jag har alltid varit noga med att förklara varför så det förstod varför det var ett nej..
Kram Mia
Väldigt klok du är, synd att mina barn är stora nu, för sent att tänka som du gör, eller rättare sagt, jag kanske har tänkt lite åt det hållet, iaf det där med ja och nej, iland sa vi ja direkt innan de hann börja tjata, bättre att säga ja direkt än att ge efter, efter tjat ;) OJ, vilken krånglig mening =)hoppas du förstår ;)
SvaraRaderaTycker du är jätteduktig i din livsfilosofi, dina barn har tur att de har dig som mamma!
Lycka till och lyssna inåt, kram Jenny
Vilka kloka ord, Anna! Jag tror att dina barn har det väldigt bra med dig som mamma!
SvaraRaderaKram
//Linda
Söta bilder och kloka ord!
SvaraRadera/Mia
Bra och kloka ord.
SvaraRadera