En kålfjäril har fått flytta in...

Jag vågar påstå att jag är djurvän. I sena tonåren var jag vegan, har länge varit vegetarian och nu äter vi väldigt mycket vegetarisk mat (kanske framför allt på somrarna). När vi äter kött vill jag helst veta att djuret i fråga har haft ett bra liv där de har fått utlopp för sina naturliga beteenden.

Men!

Det finns framför allt två djurarter som får mig att se rött!

Den första är rådjuren. År efter år har de kommit på besök precis innan rosorna slagit ut, (du vet när knopparna är sådär svällda att man nästan kan sitta bredvid dem och hålla andan för att inte missa skådespelet) och smugit sig in i trädgården när alla sover för att glufsat i sig varenda knopp! Här har man gått och väntat i snålblåst, kyla, snö, is och grått regn på att årets största skådespel ska ta sin början och så vips... borta!

Den andra djurarten är av mindre karaktär men ack så hatad ändå... Kålfjärilen...

Varför finns de? Jaaaa, jag vet... Mat för fåglar och bla, bla, bla men! Det är ju inga fåglar som verkar vilja äta upp de vidriga små djuren! Inte ens mina älskade hönor vill veta av dem!
Varje dag gick jag omkring i mitt kålland och plockade kållarver, krossade ägg och sprayade med såpa, men inte hjälpte det. Trots all ansträngning kunde vi inte skörda en enda kålplanta.



Vet i tusan vad hönsen pysslade med i kållandet i somras men inte var det för att jaga kållarver de var där i alla fall... ;0)



När jag i höstas städade ur växthuset hittade jag den här torkade fjärilen liggandes i en fönsterkarm. Nåväl... Vackra är de i alla fall så nu får den pryda den lilla glaskupan som står i badrummet.



Trots att en hel skörd gick upp i... hmmm... tja, inte var det rök i alla fall... så kommer jag att med en dåres envishet försöka odla kål tills jag lyckas. Sådana är nog vi hobbyodlare. Envisa som synden och ska alltid ge oss på det som egentligen inte fungerar...

Anna