Den här veckan känns tung...
Igår hämtades askan efter Freja och det kändes minst sagt. :(
Det är märkligt hur ett djur kan vandra rakt in i hjärtat på en... Min bakgrund har varit rätt tuff med en psykiskt sjuk mamma och en pappa som flydde fältet.
Man kan tycka att det är lite märkligt att man då fäster sig så oootroligt vid ett djur, men kanske gör man det just därför! Människor har jag blivit sviken av om och om igen, men djur står vid din sida oavsett! Har jag en dålig dag och är sur och grinig spelar det ingen roll, voven står där och viftar på svansen och är överlycklig när jag kommer hem. Jag kan ibland känna mig extra sårbar och nästan söka efter undertoner i det andra människor säger, men med en hund vet jag att det inte finns baktankar. De är precis som barn!
De bara finns här och nu och älskar dig precis som du är.
Det är inte alltid vägen är rak och tydlig men på något sätt kommer vi ändå fram...
Anna
Åh så fint du skriver, och än en gång vill jag beklaga sorgen efter er fina Freja. Den där självklara kärleken man känner för en hund, och den kärlek man får tillbaka är svår att beskriva för den som aldrig upplevt den. Jag glömmer aldrig vår första hund Dante. Vi fick honom när jag var 12 och han fanns där genom mina tonår och upp i vuxen ålder. Så många gånger som mitt tonårskänsliga jag sökte tröst hos honom undan struliga killar och grupptryck. Glömmer honom aldrig!
SvaraRaderaDin bild på bron är fantastisk, och jag som är lite ledsen på mitt håll men av helt andra orsaker tar till mig dina ord om att på något sätt kommer vi alltid fram. Tack för dem! Kram Hanna
Jag förstår Dig så väl. Det var så sorgligt att det gick som det gick med lilla Freja. Man står ju helt maktlös i såna situationer. Gott att Du har den fina Glittra nu. Hon är så otroligt fin hon oxå. Precis som Freja var.
SvaraRaderaHa en skön kväll min vän!
Kram från Åsa.
Hejsan Anna
SvaraRaderaÅhhh så hemskt ,ja du hunden är en bästa vän de är ett sant ordspråk.
Tycker inte alls de är konstigt att man fäster sig så vid dom små liven,vi har också en hund.
Usch vill inte ens tänka tanken...
Vi hade en katt som vi fick avliva helt plötsligt och gud va man saknar honom ,den lilla godingen.
Dom är ju en famijlemedlem:)
Ha de så bra de bara går.
Styrkekramar Anette
Såklart du är ledsen och det måste du ju få vara ett tag! Jag känner igen det där med att söka efter undertoner hos andra människor, det är jobbigt att alltid vara på sin vakt men ju tryggare man blir med sig själv desto mer sällan misstror man, hoppas jag.
SvaraRaderaKram på dig vännen!
Anna, det är inte konstigt att du saknar din fina Freja så! Det är få kärlekar som går upp emot den man har till sitt älskade djur. De är, precis som du skriver, så äkta, så direkta och det vi ser och får är deras öppna själ, inget inlindat eller avskalat, bara sanning. Det måste man få sörja och sakna!
SvaraRaderaStor kram
Emma
Förstår precis hur du menar Anna. Min bästa kompis genom barndomen var en boxer, hon fanns alltid där svansviftandes glad, villkorslöst. Hur du än såg ut eller hur ledsen du än var.
SvaraRaderaStyrkekramar till dej, vännen!
Eija
Vilket fint inlägg!
SvaraRaderaJag känner så med dig.
Djur, liksom barn, bara står där med öppna famnar.
Kram
beklagar din sorg! Tur att glittra finns vid din sida och kan ge dig tröst...kramis semlan
SvaraRaderaDet är svårt att mista ett djur, vad det än är för sort. De gillar en villkorslöst och när de är borta är saknaden stor. Jag har mest haft katter och jag saknar dem som nu är änglakatter, de har alla varit personligheter som lämnar efter sig speciella minnen.
SvaraRaderaKram,
Regina
Beklagar sorgen och sänder dig en tanke.
SvaraRaderaTa hand om dig
Åååå, jag förstår att det känns tungt. Hoppas du ser ljus snart igen! Kram
SvaraRaderaNej, vägen är inte rak och frågan är om det hade varit det bästa. Jag tror att när man klarar sig så bra som du ändå gjort då har man verkligen levat och lärt och kan föra det vidare till kommande generationer. Det är något stort och jag känner mig ödmjuk inför det.
SvaraRaderaOch askan, ja, vi har ju också hämtat aska efter våra älskade hundar som inte finns med längre.
Och det är tungt, dom livliga djuren ligger i en urna, man kan liksom inte tro det.
Kalle, får första Golden, skulle få komma ut i fjorden eftersom han älskade den så mycket, men jag har inte kunnat skiljas från honom ännu så urnan finns kvar här hemma. Det känns tryggt på något vis. Samma är det med Tingeling. Frågan är när man blir färdig med sorgen....
Stora kramar
Tänker på dig vännen! Varm kram från vännen Maria
SvaraRadera