Vart tog den duktiga flickan vägen?

Vad är det som händer i mig när jag får höra att jag är "duktig"? 

Hela jag vill bara skrika att -Jag är inte duktig, jag är bara jag! 

Möjligen är det det faktum att jag hela mitt liv har strävat efter att vara den där "duktiga" flickan. Den strävan försvann någon stans i en depression och efter det gör jag saker för min skull. Att kämpa med att prestera för att behaga andra leder -ingenstans. Möjligen då in i en vägg eller in i en depression. 

Jag har det här livet och vill leva det fullt ut! Jag vill att mina barn ska ha en barndom värd namnet och att jag får möjlighet att tillbringa så mycket tid som möjligt med de som betyder mest för mig. Jag gör inte saker för att andra ska tycka att jag är duktig, jag gör dem därför att jag mår bra av det!

Så när ni nu får se den mängd kartonger jag har med frösådder (som inte är en bråkdel av det jag förodlat hittills) säg då inte att jag är "duktig". 

Säg att jag är smått galen i stället! ;)

Anna